Utgång blev hemgång

Så kom dagen vi fasat för i en vecka. Dagen då vi skulle åka hem. Yrvakna duschade vi, åt frukost  och packade ihop alla utspridda kläder. En sista vända in till stan med bussen. En sista titt på O´Connell Street, O´Ha Penny Bridge, The Spire och sist men inte minst Temple Bar.  Andades in atmosfären och klev med tunga och trötta steg på bussen till flygplatsen.

Väl framme på flygplatsen checkades väskorna in och vi styrde stegen mot Food Hall. Ett sista skrovmål på Irländska! The best way to behave is to misbehave så där satt vi med gravy långt upp över öronen och skrattade lite sådär lagom för högt. Sen kliver vi på planet och börjar leta efter våra platser. Letar och letar och läängst bak hittar vi rad 32. Men. På våra stolar hänger ett stort rött skynke med texten "do not occupy". Que!? Flygvärdinnan placerar om oss och sen dröjer det inte länge innan både Moa och Nikolina somnar sött. Eller, vi ser båda ganska ointelligenta ut, en med anknäbb och den andra med att gapande hål. Vid landningen var det lite turbulens och till och med Moa blev skraj. Då är det fan illa.

21.45 hoppade vi av flyget och befann oss återigen på Skandinavisk mark. Vi är alltså inte hemma ännu. Nope, vi är fast på Köpenhamns flygplats fram till 04.26 då tåget rullar hemåt. Ibland slår det lite galet i planeringen men vi ska nog hålla gott mod de kommande 6,5 timmarna. Under veckan som gått har vi sakta börjat vända på dygnet så det här blir ingen match för V-BAT, världens bästa arbetslösa team.

I skrivande stund sitter vi, ett franskt par, en ensam lite vilsen kvinna, några medelålders män och ett brittiskt/danskt rockband utanför 7eleven för här finns de minst hårda bänkarna. Just det, två sovsäckspersoner ligger på de superbekväma metallbänkarna och försöker sova. Lycka till, vi andra gör allt för att inte somna. Tur att choklad finns och att Moa precis återvände från 7eleven med två skitäckliga juicer. En "hålla-dig-pigg-juice" och en snusk juice för att "sharpen up.. yeah you know what". Senare när övertröttheten slår in tänkte vi byta om till rosa pyjamas med med luddtofs på rumpan, springa omkring i korridorerna och sjunga a-ra-pa-pa-pa-pa-pa-pa-pa-paaaaa!

                                                                          Ooopsi!

                          Så här fick man minsann inte sova för farbror blå! Hets mot folkgrupp!

Enjoy your freedom

Segmåndagsmorgon. Väldigt seg. Men efter några om och men åkte vi iväg till Kilmainham Gaol ett jättegammalt fängelse som tog i bruk i början av 1700talet. Paffa och häpnadsförda guidades vi och ett tjugotal till turister runt i alla slingrande fängelsegångar. Alla historier sög vi upp som svampar och ögonen fick inte nog med att ta in allt de såg. Den mäktigaste scenen var bilden nedan. En enorm sal med 90 celler och i varje cell bodde det som mest 8-9 stycken. Det var överbefolkad och trångt men det var det dels för att fångarna skulle kunna hålla värmen. Annan överväldigad scen var en av utegårdarna där tretton irländska politiska rebeller (som Mona Sahlin typ? sa Moa) ställdes upp på en linje mot väggen och sköts ihjäl och en fjortonde som sköts vid motsatt sida. Avrättningarna skedde annars på framsidan vid ingången av fängelset. Offentlig hängning. Guiden avslutade turen med orden "Enjoy your freedom" och vi fick kalla kårar för frihet är inte så himla självklart för alla.

En timme gick vi omkring där och behövde endast betala 2 euro var. Moa fick in oss som studenter med att säga att det enda sättet att bevisa att vi är studenter är vår kunskap. Killen i kassan trillade nästan av stolen av skratt så inga problem där inte. Fika på en mysig lounge och sen leta leta buss tillbaka hem där vi landade och bytte om för sista kvällen ute i vårt kära Dublin. Jättemysig italiensk restaurang hittades och shit oh my god vad god maten var! Tagliatelle, grädde, brie, kyckling och champinjoner. Mmm:)

Vidare mot Temple Bar! Först träffade vi på några italienare och jamaicaner vi såg för några dagar sedan. Sen vandrade vi gatorna fram och tillbaka fram och tillbaka och pratade med alla vi träffade på. Kvällens två bästisar blev dock en irländsk kille som pratade så himla fort och fint och med en väldans brett dialekt som fick oss att bara stå och le. Den andra bästisen var en brasiliansk/italiensk kille som stod ute och gjorde reklam för någon klubb. Vi gick förbi honom cirka tusen gånger och gjorde enligt han hans jobb roligare. Charmig som få. Men han blev tillsagd av sin chef att han inte fick stå och prata med oss utan jobba istället. Oopsi!

Höga på livet sprang vi runt och sjöng och gick in en sväng på en klubb och röjde stjärten av alla tråkmånsar. Plötsligt var klockan 03.00 och allt stängde igen men vi ville inte åka hem! Så vi stannade folkmassorna och pratade med dem. Det är ju skitkul att prata med alla man träffar. Så himla enkelt också. Inte som hemma i tråksverige där allt är medelsvenssonigt och jantelagigt. Heja osvenskhet, heja öppenhet, heja frihet!

                                                Första, enda men inte sista turistbilden

Hundbajs, färdig pizza och frihet

Sovmorgon big time! Vi låg i sängen, åt frukost och tittade på tv i några timmar och sen begav vi oss in till city för en shoppingtur på Henry Street. Trots att det var söndag så var flertalet affärer öppna och strömmen av människor pulserade lugnt. Äntligen fick även tummen ur och köpte vykort som numera är skrivna och frankerade meen inte skickade ännu. Stopp på ett fik med utsikt över Mary Street. Scones med smör och hallonsylt och stora muggar te. "Skål älskling, skål för friheten och kärleken" säger Moa och väldigt nöjda med tillvaron skålar vi med vårt irländska te.

Ut på stan igen och en svängis in på H&M. Ja, vi vet. Gå på H&M på Irland när det liksom finns tusen andra affärer som vi inte har i Sverige. Men när man vet vad som funkar så är det lätt att snöa in. Moa söker höga jeansshorts. Nikolina dreglar över alla skitgölliga smycken. Fjortisar med fem kilo brunkräm trängs framför speglarna på toaletten. Gatuindianer spelar Abba. Solen skiner.

Sen vidare för att möta upp vårt lilla gäng med brasilianare som har bjudit in oss på middag. Mot mataffären och kära nån vad de velar! Nikolina är bara en bråkdels omständig jämfört med deras obeslutsamhet. Ris check. Nähä okej tillbaka med riset. Ut och leta efter en affär som har "limps" (kött?). Nähä affär stängd. Tillbaka till första affären. Pizza då? Okej till färdigrättshyllan där olika pizzor diskuteras. Pepproni, nej Margherita, nej Pepperoni! Moa tittar med stora ögon på hyllan med färdig förbereda och tycker det är väääldigt häftigt! Liksom, pizza som redan är klar. Bara stoppa in i ugnen. Coolt!
-"Ehm, Moa, vi har sånt här i Sverige också"
-"Vaaaaaa har vi? Är du säker?"

Efter många om och men lämnar vi affären och sätter fart mot labyrinthuset. I lägenheten träffar vi resterade roomies. Dock pratar merparten endast portugisiska men det gör inget för vi snackar svenska tillbaka med dem. Så där satt vi och käkade pizza och chillade i några timmar och konverserade utan att egentligen fatta vad de andra sa. Sen sade vi hejdå och vinkade in en taxi. Moa halkade som sagt på ett bananskal för några dagar sedan och nu var det Nikolinas tur att kliva i en hundbajs. Allt ska upplevas på semestern!

                                                      Shopping i för stunden lugn storstad

Pizza pronto!

Our life in a nutshell

Nu börjar det bli lite svengelskt här men enligt tre förfriskade medelålders engelska dudes så kan man visst säga ovanstående. Vi vaknade klockan 12 (!), hängde på Lidl, åt Lidlfrukost och ställde oss vid busshållplatsen utanför Lidl. Tyrellstown består av typ vårt hotell och Lidl. Mot Blanchardstown shopping centre! Affär efter affär efter affär med kläder, skor, smink, väskor, smycken... mmm vi trivdes bra där. Bagel bakery check. Leopardig rödluvan hood check. Jeansjacka med grå hood check. Ap-god brownie och ap-god chokladmjölk på Starbucks check. Sen bar det hemåt igen för ett dopp i badkaret och sen till stan.

I bussen så tog vi äntligen tag och började snacka med det italienska paret som vi har åkt samma buss med i stort sett alla föregående dagar här. Lite svenska och italienska lektion blev det och de var riktigt trevliga! Il mio nome e Moa/Nikolina! Även lite mat pratas. Vad som är typiskt italiensk och svensk. Nikolina förklarade köttbullar men att berätta vad man äter till var svårare. "Hur fan säger man makaroner!?", så det fick bli potatismos. Av på Parnell och till kinesisk restaurang där de tre förfriskade medelålders herrarna också satt. De talade helt obegripligt och återigen användes frasen "come again?" friskt. Maten var helt aaah god så mätta och belåtna letade vi oss fram genom gatorna till Temple Bar.

Dansgolv, att hitta ett riktigt dansgolv var kvällens mission. Club M hade vi läst om på internet så den letades upp meen vilket krångel att komma in! Vi visade ID för dörrvaktisarna, gick in men man behövde en stämpel för att gå in gratis och denna stämpel fanns att hitta på Temple square. Hmm okej leta leta men hur fasen hittar man en någon med litem stämpel i handen i det folkvimlet!? Men faktiskt så hittades de och vi fick ungefär femhundra stämplar var på händerna. Så tillbaka till Club M är vi visade våra stämplar och fick ett kryss på handen med någon speciell lysa-i-mörkret-penna. Eftersom det inte var något röj så drog vi tillbaka ut till folkvimlet och snackar med stämpelkillarna. När plötsligt Moa får syn på en kille som får syn på Moa och de står frågande och tittar på varandra. Efter en lite stund trillar poletten ner. Han och hans kompisar var de killarna den jobbiga bruden vi åkte buss med föregående dag höll på på och tjafsade med. Hur stor är chansen egentligen?

Så plötsligt hade vi tre brasilianska killkompisar. De fick stämplar, vi gick och fixade kryss och sen ut på stan. Mot en annan klubb där vi trängde oss in men oj det var fullsmockat med människor. Att dansa var inte tal om och svettig blev man på två röda. Så vi och våra brasilianare pendlade mellan äckelsvettrångagolvet och en något trevligare takterass. När klockan närmade sig 01.30 gick vi till det beryktade Club M för att se om det vaknat till liv. Det hade det. Big time. Musiken var bättre, människorna gladare och många dansglada indeed. De testosteronstinna männen var hittade! Där dansade vi och umgicks med allt och alla tills musiken abrupt tog slut. Klockan var tydligen 03.00 och klubben stängde. Neeeeeeej vi vill dansa mer!

Vips så stod vi framför en stor port och var välkomna in i labyrinthuset på efterkalas hos cirka en miljard brasilianare på en pytteliten bostads yta. Rammstein musik översattes, youtubeklipp beskådades och språk jämnfördes. När det började bli morgon tog tröttheten över och vi begav oss återigen med taxi tillbaka till Park Plaza. Vi ställde väckarklockan på 14.00, så att vi inte skulle sova bort hela dagen.

 Nicos restaurang...

.. och Moi Tois affär!

Men..vi vill ju ha testosteronstinna killar

Saker och ting blir inte som vi har tänkt oss så nu ska vi sluta förvänta oss och bara köra. Som igår, inte ens bussfärden till city var som vi tänkte. Vi hoppade på, snackade lite med den jamaicanska chauffören och gick sen upp och satte oss. Bakom en brud som var helt otrolig. Långa french manicure naglar som fixade och drog och pillade och rättade till det långa håret hela tiden. Översminkad. Söndersolad. Muskorta shorts.Mun som babblade konstant på grov irländska. Haha hon pratade och viftade och var helt oj.

Hoppade av på Parnell Street som vanligt med "bruden" i armkrok mellan oss men vi förlorade henne ganska snart till ett killgäng. Fortsatte sedan mot över den romantiska pittoreska bron och letade efter någonstans att äta. "vilket billigt hak som helst" sa vi. Oj så fel det blev igen. Vi stod och tittade på menyn utanför restaurangen. 10 euro, okej vi hade tänkt typ under tio men maten lät god och vi orkade inte leta vidare. Stället har dörrvakt. Hmm, överkomligt billig mat men dörrvakt. Visst. Kommer in i ett högt tornrum typ med en lång snirklande trappa till restaurangen.

Sen wow, fancy pancy. Blir placerade vid ett bord vid fönstret och får menyn. 10 euro? My ass. Billigaste går på 15.95 och vi funderar på om man på något snyggt sätt kan smyga ut innan de hinner ta upp på beställningen. Vi skäms lite smått genom hela resturangbesöket. Vi är de enda under 20 och vi är de enda som inte kör trerätters kitet och olika drycker och shit. Ge oss vår dumma mat, låt oss äta i fred utan "is everything fine girls? does it taste good? you wanna look at the deserts?" Nej! Vi vill hoppa ut från fönstret och ta maten med oss. Även fast Moas stew har äcklig selleri i. Maten var god määän priset gjorde att det smakade ont i plånboken.

 Jaja, mot The Globe och Ri-Ra och dansgolv! För dansgolv kan väl inte bli fel? JO! Fem tjejer som gungar obekvämt på ett badrumsstort golv, lågstadiediskoljus, och fruktansvärt odansig musik. Fel fel fel. Till råga på allt sitter vi hela kvällen och lyssnar på moralpredikan från en 30årig snubbe som tycker det är förfärligt trånga dansgolv och dregliga killar. Hallå gubbe, vi är 19år och skiter i om du har kommit underfund med vem du är och vaknar med solsken och fred i sinnet. Party party är vårt livsmotto. Inte "fred måste komma inifrån och fy för att inte prova sina vingar". Sen trodde vi att vi kunde skaka av honom och smita iväg till ett riktigt dansgolv men neeej han är så himla väluppfostrad att han följer oss till taxin och väntar tills vi åker iväg. Kvällen var ändå slut så nöjda med att åka taxi (heja taxi, fy för billig buss) satt vi som kollin och åkte genom den irländska natten hem till vår underbara säng.

GREETINGS FROM DUBLIN

Kolla en elefanthäst!

Sooooovmorgon! Efter att ha sovit ett halft dygn smällde vi i oss lite Lidl-frukost, tog bussen till city och hoppade på en sån dära typisk sightseeingbuss som man måste pina sig igenom i alla storstäder. Men fanns det trevliga tyska längst-bak-i bussen-killar att prata med när hundrafemteelfte byggnaden skulle presenteras. Planen var att åka med en bit och kliva av vid Dublin Zoo. Men bussen tog liiite längre tid än väntat. Vi kom fram en timme efter planen. Men vad fan gör det när man inte har några som helst tidsramar?

Väl på djurparken var allt frid och fröjd...tills vi blev hungriga. Hungriga Nikolinor och Moor är inte att leka med! Så vi letade upp en liten, ah, vad var det? Ett hak helt enkelt, betällde korvrullar, munkar och kakor. Men såklart tog dom inte kort! Vi höll på att flippa ur! Okej, andas, ta nya tag. Tillbaka hela vägen till entren för att betala 120 spänn för en pluttig liten pizzabit. Men vad gör man? Man måste ju äta. Mätta, glada och med  förmåga att uppfatta saker igen gick vi för att titta på alla djur. Och människor. Och barn. Det var nästan roligare att titta och lyssna på alla barn än på slöa djur. Vi mötte till exempel en flicka med sin mamma springandes mot toaletten och flickan sa: Mum! I think I might burst! Haha!
Hos elefanterna var det också kritiskt. Helt tokiga! Vi vet inte vad dom höll på med, rymma, hämnas på turisterna, sätta på varandra, fira St. Paddy's? Men vi karade oss helskinnade därifrån.
I övrigt ville vi adoptera alla söta djurbäbisar exklusive fladdermössen och råttungarna som fåglarna fick till lunch. Vi stannade till nästan stängningsdags och tog bussen tillbaka till Park Plaza. Det här med bussen förresten. Vi har överlistat deras kassa betalningssystem så behöver vi bara betala när vi vill känna oss lite kristliga (ännu en gång, förlåt mammorna).

Nu sitter vi på hotellet igen, har badat varmt i vårt enorma badkar och laddar för kvällen. Har fixat oss en date som vi ska ut med. Äta, sitta på pub och hänga och sen dansa tills fötterna blöder. :)

Happy St Paddy!

St Patricks day i Dublin. O M G. Det var galet. Människor överallt, gröna människor överallt, väldigt överglada gröna människor överallt.  Att ta sig fram var något knepigt, speciellt om man ville gå mot strömmen. Har man klaustrofobi eller har svårt med mycket människor ska man nog välja en annan dag att åka till Dublin. Lite halvmosade men glada stod vi halvt uppklättrade på en stege och tittade på karnevalståget. Enorma rosa hundar med tre huvuden med barn på ryggen, folk med giraffkostymer, en flygande gris med chaufför, nerbajsad staty med fågelmås efter sig. Kreativitet fanns det gott om.

Det här med stegar. Folk tog med sig stegar hemifrån så att de kunde klättra upp på telefonkiosker och därmed se karnevalen. Haha tokiga irländare right, men det var inte det värsta. Stora som små klättrade upp och satt på gatuskyltar, de stod på trafikljusen och de klättrade på väggarna! WHAT! Haha de klättrade verkligen på väggarna! Det såg hysteriskt ut. 17 mars så är allt tillåtet, alla går bananas.

Sen när människorna hade skimrats lite kryssade vi lite snyggt mellan spyorna fram till St Patricks Cathedral. Eller först stannade vi vid Christ Church Cathedral och tappade hakorna för det var så stort och vackert. Vidare mot Paddys katedral och parken runt om. Herre jösses. Det var så stort och så vackert och vi blev lite tårögda för det var så överväldigande. Enormt! Medan vi satt på en bänk vid körsbärsträden och tittade på lekande barn så bam! En liten grejs flög in i ögat på Nikolina, en riktig rackar grejs för ögat gick inte att öppnat för att det gjorde så ont. Tårarna rann, maskaran rann, rougen rann, ögonskuggan rann. Moas tårar rann lite med men mest för att hon skrattade för det såg väldigt roligt ut.

Mot katedralens toalett för att gräva i ögat. Hittade inget, gav upp, gick till apotek, köpte ögondroppar, satt i apoteket och Moa droppade på, apotekare tittade i ögat och såg inget men frågade lite halvt skämtsamt halvt seriöst om Nikolina ville ha en ögonlapp. Som om inte folk skulle titta mer då!
 Vi gick tillbaka till katedralen för att gå på gudstjänst. Nej vi är väl inte de mest religiösa men det är tradition att gå på mässa. Så vi satte oss på pinnstolarna, med lite St Paddys traditionella treklövar i håret och bam! Nikolinas ont i ögat var borta. Hmm. Tidigare hade orden "irish luck my ass" uttalats men den var visst tillbaka. Eller så var det ett tecken från den heliga Patrick att Nikolina blivit utvald att förmedla Guds ord. Hmm, tror snarare på Irish luck.
Gudstjänsten var vacker. Kören sjöng gripande och det var så himla fint. En präst läste ett stycke på iriska, ballt! Mycket sång, mycket stå upp och det var allt som allt en trevlig katolsk gudstjänst i ett land vi smått börja lära känna.

Överförfriskade människor överallt, liv och rörelse, poliser för att hålla koll, sång och musik, glädje och firande. Temple bar området vibrerade av god stämning och fest. Dock var inte Nikolina på topp och kvällen spenderades sorligt och typiskt nog på hotellrummet. Men vi är inte bittra (eller jo lite(mycket)) men Make every day St Patricks Day!

                                                         Som sagt: de gillar grönt här!

                                               Jädra skit i ögat!

Första staplande stegen i Dublin

14-bäddarsrum på halvsunkigt hostel i centrala Dublin har numera byts mot flashigt dubbelrum på fyrstjärnigt hotell med utsikt över Tyrrelstown i Dublins utkant.

Dagen började alltså på vandrahemmet Shining och citerat nyvaken Moa: "Va fan är jag och varför står det en snygg fransman och tittar på mig?". På en timme hann vi med att stiga upp, köpa och äta frukost, packa ihop, borsta tänderna och checka ut. Sen letade vi upp bussen till T-town, hoppade på och fick hjälp av en glad busschaufför att ta oss till Park Plaza Hotel på Church Street.
Vi åkte buss i en kvart. Vi åkte en halvtimme. Vi åkte fyrtiofem minuter (och här började Moa bli lite ångestfylld av att hotellet verkade ligga rakt ut åt fanders medan Nikolina var fullt upptagen med att njuta av landskapet och roliga hus). Vi åkte en timme. Räddningen är billig taxi..

Dock fick vi spendera tre timmar på en parkbänk i solen med at dricka Lidl apelsinjuice för rummet var inte färdig städat. När vi sedan äntligen fick öppna dörren till rum 430 var lyckan fullkomlig. Om inte de i rummen bredvid hört oss jubla kan de inte ha varit där för oj vad glada vi blev! Rent, fräscht, modernt, mjukt, ljust och ändå så så MoaNikolinigt.

Efter att ha "boat" in oss åkte vi favvobussen tillbaka till city. Letade upp ett klassiskt Fish and chips hak där och satt i timmar (en och en halv) och tittade på folk. Speciellt på flanellskjortig, röd solglasögonig, hår på bröstetig, munktröjig och irländig kille (/man (förlåt mammorna)). När dregelkalaset var över drog vi till Temple Bar området och insöp dagen-före-st-patricks-day-stämningen. Duditruttidudiduttiduuu lät det om gatumusikanterna. Nikolina fick ett break down men det fixades genom besök på mysigt chokladfik med ap-god hot chocolate. Vit till Moa, mörk till Nikolina och självfallet mashmallows i.

Sen Nikolina blev trött och vi vände mot Parnell Street för att ta bussen hem. Chauffören verkade dock ha gröt i munnen för vi stod som fån och upprepade Come again? flertal gånger innan vi förstår att han undrar om vi är studenter ellet "adulter". Student skriker Moa som tänker ekonomiskt och vi åker för mycket billigare än som de egentligen vuxna vi är. Nikolina kommenterar (på svenska) Numera är vi studenter för fan! Moa har kul med språket hon med och hojtar Vafanculo (italienska för ungefärligt "ta den i röven") i två italienares närhet. Tysthet uppstår.

Italienarna bor på samma hotell men vi ligger lågt. Tills vidare.