Our life in a nutshell

Nu börjar det bli lite svengelskt här men enligt tre förfriskade medelålders engelska dudes så kan man visst säga ovanstående. Vi vaknade klockan 12 (!), hängde på Lidl, åt Lidlfrukost och ställde oss vid busshållplatsen utanför Lidl. Tyrellstown består av typ vårt hotell och Lidl. Mot Blanchardstown shopping centre! Affär efter affär efter affär med kläder, skor, smink, väskor, smycken... mmm vi trivdes bra där. Bagel bakery check. Leopardig rödluvan hood check. Jeansjacka med grå hood check. Ap-god brownie och ap-god chokladmjölk på Starbucks check. Sen bar det hemåt igen för ett dopp i badkaret och sen till stan.

I bussen så tog vi äntligen tag och började snacka med det italienska paret som vi har åkt samma buss med i stort sett alla föregående dagar här. Lite svenska och italienska lektion blev det och de var riktigt trevliga! Il mio nome e Moa/Nikolina! Även lite mat pratas. Vad som är typiskt italiensk och svensk. Nikolina förklarade köttbullar men att berätta vad man äter till var svårare. "Hur fan säger man makaroner!?", så det fick bli potatismos. Av på Parnell och till kinesisk restaurang där de tre förfriskade medelålders herrarna också satt. De talade helt obegripligt och återigen användes frasen "come again?" friskt. Maten var helt aaah god så mätta och belåtna letade vi oss fram genom gatorna till Temple Bar.

Dansgolv, att hitta ett riktigt dansgolv var kvällens mission. Club M hade vi läst om på internet så den letades upp meen vilket krångel att komma in! Vi visade ID för dörrvaktisarna, gick in men man behövde en stämpel för att gå in gratis och denna stämpel fanns att hitta på Temple square. Hmm okej leta leta men hur fasen hittar man en någon med litem stämpel i handen i det folkvimlet!? Men faktiskt så hittades de och vi fick ungefär femhundra stämplar var på händerna. Så tillbaka till Club M är vi visade våra stämplar och fick ett kryss på handen med någon speciell lysa-i-mörkret-penna. Eftersom det inte var något röj så drog vi tillbaka ut till folkvimlet och snackar med stämpelkillarna. När plötsligt Moa får syn på en kille som får syn på Moa och de står frågande och tittar på varandra. Efter en lite stund trillar poletten ner. Han och hans kompisar var de killarna den jobbiga bruden vi åkte buss med föregående dag höll på på och tjafsade med. Hur stor är chansen egentligen?

Så plötsligt hade vi tre brasilianska killkompisar. De fick stämplar, vi gick och fixade kryss och sen ut på stan. Mot en annan klubb där vi trängde oss in men oj det var fullsmockat med människor. Att dansa var inte tal om och svettig blev man på två röda. Så vi och våra brasilianare pendlade mellan äckelsvettrångagolvet och en något trevligare takterass. När klockan närmade sig 01.30 gick vi till det beryktade Club M för att se om det vaknat till liv. Det hade det. Big time. Musiken var bättre, människorna gladare och många dansglada indeed. De testosteronstinna männen var hittade! Där dansade vi och umgicks med allt och alla tills musiken abrupt tog slut. Klockan var tydligen 03.00 och klubben stängde. Neeeeeeej vi vill dansa mer!

Vips så stod vi framför en stor port och var välkomna in i labyrinthuset på efterkalas hos cirka en miljard brasilianare på en pytteliten bostads yta. Rammstein musik översattes, youtubeklipp beskådades och språk jämnfördes. När det började bli morgon tog tröttheten över och vi begav oss återigen med taxi tillbaka till Park Plaza. Vi ställde väckarklockan på 14.00, så att vi inte skulle sova bort hela dagen.

 Nicos restaurang...

.. och Moi Tois affär!